Tidig navigering av nautisk teknik.

Modet från de tidiga resenärerna är välkänt, och de fortsätter att kompensera för den gamla era bakåtgående mariteknik genom stor innovation. När de tidiga vikingarna seglade var kaptenen mycket bekant med havet och naturliga föremål i havet, som fåglar, fisk, vatten, drivved, tång, vatten, isreflexion, moln, vind och så vidare. På 1800-talet hade den berömda nordiska navigatören Flechki alltid en bur av kråkor på skeppet. När han kände att skeppet skulle vara nära landet, skulle han flyga fåglarna i buret. Om fågeln flyger obefläckat runt skeppet, betyder det att det är långt ifrån landet. Om kråken flyger i en viss riktning kommer han att segla i fågelns riktning, och detta är ofta vägen till landet. riktning. Naturligtvis fungerar denna metod endast när den ligger närmare landet.

Vid den tidpunkten fortsatte segrarna alltid på ett relativt nära avstånd från stranden till sjöss, och de kunde se landets egenskaper för att avgöra om rubriken var korrekt. Vanligtvis seglar de under dagen och parkerar i hamnen på natten eller ankar ner på havet. De flesta handelsfartyg i europeiska städer som medeltiden använde kustkusten, och föredrog att segla längs Medelhavskusten i Spanien, Frankrike och Italien. De är inte villiga att segla österut efter att ha passerat genom Gibraltarsundet. Kort sagt vågade ingen skeppsägare våga ut i havet för att se marken på marken, för att de trodde att faren för att fartyget slår revet och skottet inte är så hemskt som att sjunka i havet. Och de vågar inte bära direktflyg av tre anledningar: man är rädd för att förlora sin väg; den andra är rädsla för stormar i havet; Den tredje är rädsla för att bli attackerad av pirater. Men i slutändan är det den första anledningen! Senare har navigeringstekniken gjort framsteg. Även om det fortfarande finns två eller tre skäl, vågar skeppet segla genom havet. Därför är det i havsresor bestämt att fartygets orientering är första. Först drog resenären latitud genom att observera solens höjd under dagen och observera Nordstjärnans position på natten. Genom att förlita sig på celestial positionering, använde navigatorn ett mycket enkelt instrument för att mäta vinkeln på den himmelska kroppen, som kallades "Jacob". Observatören har två skorpioner anslutna på toppen, den nedre är parallell med horisonten, och den övre är inriktad mot den himmelska kroppen (stjärnorna eller solen) och energin är ur yaw-vinkeln. Fiskeskillnaden används sedan för att beräkna latitud och räckvidd. Denna teknik kallas "latitudnavigering" och är relativt framgångsrik vid mätning av latitud, men det är väldigt svårt att bestämma longitud. Trots detta är "Breddnavigationsnavigering" -metoden fortfarande allmänt antagen i Västuropa, och placerar sig på samma breddgraderlinje som destinationen och förblir sedan på denna linje för att segla till destinationen. Detta är dock inte helt vetenskapligt. Till och med idag är användningen av astronomiska positioneringsfel fortfarande omkring 1-2 nautiska mil. Vid den tiden fanns det nästan inga anständiga navigationsverktyg, och felet var tänkbart. Den mest kända är Columbus West Air. Han tror att han, efter att ha gått söderut och samma latitud som Indien, kan resa rakt mot väst och faktiskt kan nå en liten ö i Bahamas karibiska hav, trots att han dör. Det är Indien som insisterar på att han anländer.

Det första marina verktyget uppfann av mannen var kompassen, som är kompassens prototyp. I början använde man bara kompassen när vädret var dåligt, de kunde inte se solen och nordstjärnan, och de visste inte vart fartyget var på väg. Resan gnider en järnstift på en magnet för att göra det magnetiskt, fixa det på ett halm och ställa det i en skål med vatten, så att den magnetiska järnnålen automatiskt pekar mot norr. Kompassen introducerades i Europa från Kina under 1200-talet, och omvandlades senare till en "nord" -riktning av europeiska navigatörer. Vid omkring 1250 har den nautiska magnetiska kompassen utvecklats för att kontinuerligt mäta alla horisontella riktningar med en noggrannhet mindre än 3 °. Men den magnetiska kompassen accepteras inte snabbt av européer. Eftersom människor fortfarande inte kan vetenskapligt förklara varför pekaren kan "hitta" norr, och folk snabbt upptäcker att norr om dessa nålar ofta är felaktiga. Eftersom de inte vet att järnnålen hänvisar till den magnetiska nordpolen, men inte den sanna norra (periodens vinkel kallas magnetisk deklination). Vid den tiden kunde människor inte förklara dessa fenomen, så att segla på ett okänt ställe var inte särskilt övertygande av kompassen. Så den ursprungliga kompassen var väldigt mystisk. Den genomsnittliga seglaren vågade inte använda den. Endast den djärva och försiktiga kaptenen använde den i hemlighet och lade den i en liten låda för att hindra andra från att se den. Det faktum att kompassen användes allmänt i Europa var en fråga om slutet av 1200-talet.